Lita aldrig på en blandtax..

Känns så märkligt, plötsligt har man ledigt för första gången på ett år och det känns ovant men jag börjar nu förstå att det är jätteskönt och precis vad jag behövde!! Sista spelningarna gick bra och första läsåret på högskolan är avklarat med flera erfarenheter rikare och nu kan jag hantera ett nytt musikprogram och har fått massa låtideér-härligt!

Märkligt att kroppen blir sjuk första lediga dagen men oxå typiskt och var väldigt bra timing ändå för nästa vecka blir det Göteborg-Stockholm.
Idag skulle jag har varit på min kusins student men kände mig allt för krasslig att haka på i bilen mot Strängnäs..Hoppas du får en kanon-dag ändå Jimmy(trots att din fantastiska kusin inte kunde komma)! ;)

Hundarna:

Familjen Norlander innehar två stycken till familjemedlemmar vid namn Goliath och Aros.

Aros:

Är en störd liten felande länk i vårt solsystem. Han råkade bara bli till en dag då hans föräldrar mamman: En slags kamphund gjord av muskler och Pappan: En strävhårig tax träffades. Funderar fortfarande på hur det gick till det där men taxar är ju kända för sin envishet så...Resultatet blev Aros. Han ärvde pappas långa kropp korta ben och mammans päls, kroppsstruktur, muskler. Han ser helt enkelt ut som en Skogaholmslimpa med öron. Han har en egen vilja och har intagit alla soffor i hela huset och tycker att han själv är "kungen". Han går inte att lära något och kort-minnet är som bortblåst, han är ful, egensinnig men man kan inte låta bli att tycka om honom ändå.

Goliath:

Är en liten hund i en stor kropp och är nästan för snäll för sitt eget bästa, han kom in i familjen efter Aros och är därför inte ledarhunden. Han är inte intresserad av någon form av ledarskap ändå och påminner en hel del om tjuren Ferdinand. Han är en sån där som bara kan ligga i gräset och titta på fjärilar och lukta på blommor hel dagarna och tycka att allt är toppen. Goliath är nog i 80-kg klassen men förstår inte att han är stor. Han är inte smart men det snällaste som finns. Han är klumpig (snubblade på sitt huvud i nedförsbacke häromveckan)lite korkad men min lurviga ögonsten.

Dessa två bidrar till många skratt och är väldigt avstressande att umgås med när du har mycket att göra med skola och sångjobb oavsett om du är glad, ledsen, så finns dem där. Djur älskar villkorslöst och dem får dit dig dit dem vill så småningom varesig du är djurmänniska eller inte. Du kan inte bli annat efter att du lärt känna dem.

Just nu är vi lite osams dock. En rufsig Jeanette ska ta ut dogsen och vinglar ut med snytpapper och koppel till tax-freaket. Jag tittar ner på den brunögda leende lille varelsen som går fint brevid mig och tänker att: "Äh, han kan väl få leka av sig lite på gräset, han kommer lyda mig"- Eller hur.

Den lille skiten drar iväg igenom hagarna upp till grannarna och min Goliat tittar på mig-på Aros, sen drar han oxå. Jag har ropat med sprucken stämma (den låter inte som den brukar just nu kan jag säga, snarare som en variant av Cruella Devill) sprungit upp i skogen, fått blad i min rufsiga kalufs, grenar i ansiktet, efter att Goliath höll på att gå in igenom grannens altandörr in i deras hus inför en skräckslagen pojke i tio-års åldern (han kan se rätt stor ut om man inte känner Goliath personligen) fick jag så småningom in dem.

Aros (som jag var sugen på att strypa nyligen) ligger nu och tjurar instängd under trappen och Goliath ligger och trycker bakom väggen och hoppas jag ska ropa på honom snart.

Så mycket fick man för den snällheten. Lita ALDRIG på en blandtax.