Dennis...

När en människa försvinner sådär plötsligt lämnar dem ett sånt enormt tomrum efter sig..Jag kände inte Dennis så väl och jag fick bara en glimt av honom men jag behöver skriva om vad jag såg: Dennis ville aldrig ta någon plats men han hade en plats-och den var nog större än vad han själv förstod. Dennis gick i min klass han hade långt tjockt hår, som han ofta lät falla fram framför ansiktet när han ville vara närvarande men liksom ändå gömma sig själv lite.

Han var tystlåten, blyg med en knivskarp intelligens och han var inte typen som brast ut i spontana utrop eller tog initiativ till att prata, han var en iakktagare med en självironi som inte var utav denna värld och när han spelade gitarr spelade han med hela sitt hjärta. Ett hjärta ingen kunde undgå att höra. Det kändes som han bar på en sorg och det var så påtagande men han var väldigt öppen om att han inte mådde riktigt som han förtjänade..som att han längtade till något annat..

Första dagen då alla fick presentera sig i skolan försökte vi alla säga något klokt om oss själva. Vi sa allt möjligt, allt ifrån: Jag är ambitiös, jag är rolig, jag är blyg, jag är utåtriktad, jag är noggrann...etc

Dennis sa något i stil med:
-"Ja...jag är en blyg typ med ett utseende av en seriemördare" men jag är snäll".

Alla hajade till, tittade på varandra, det var annorlunda sagt, får man säga så? Får man skratta nu? Det gjorde vi allihop och isen bröts lite till. Dennis skrattade också, lite tyst för sig själv, kikade ner och log sådär undefundigt...

I vår skola spelar vi upp våra låtar och produktioner inför läraren och klassen och då ska vi presentera det vi gjort. När Dennis spelade upp sin blev det alltid tyst efteråt, materialet var starkt-och ruggigt-bra. Vackert, skört med en djup melankoli som inte tycktes släppa taget om en förns timmar efteråt. För att liksom avdramatisera det hela lade han efteråt till något i stil med:

-"Detta skrev jag som ett bevis på min sviktande mentala hälsa".

Han rörde inte en min, ett svagt leende kunde man urskilja i hans ansikte med en liten lurig glimt i dem varma men sorgsna ögonen.

Igår eftermiddag fick jag beskedet att Dennis var borta. Det ofattbara hade hänt och marken försvann för en stund under mina fötter.

Scenen flashar upp i huvudet:

-Kommer du till bowlingen ikväll Dennis?
-Jag tror inte det, jag är inte så mycket för sånt.
-Vi vill ju att du kommer, klart du ska komma
-Vill ni? Tja joe…låt mig fundera på det..

Innan jag stängde dörren om mig från studiorummet den där höstdagen stack jag in huvudet igen med en blink, vi ses ikväll då Dennis!

Dennis dök upp den kvällen och tog en öl med oss. Han var finklädd. Han hade kavaj och en fin skjorta.
När du slutade skolan för att ta en paus var jag orolig inuti. Det liksom kliade obehagligt, en malande känsla. Men vi hoppades på det bästa, han går ju på konsert nu, han reser, han gör saker som får honom att må bra. Han mår snart bättre och då kommer han tillbaka, vi skickar ett mess idag, har någon hört nåt från Dennis?

Dennis dog under midsommarnatten. Jag fick veta det igår eftermiddag.

Jag har varit yr i skallen och haft svårt att fokusera det här dygnet. Tankarna maler, minnena bubblar upp, ser honom överallt.
Det känns så fel, han var på tok för ung, hade så mycket att ge och att få, det är så onödigt och ofattbart.

Men jag tror (vågar nästan säga att jag vet) att han har det så gott så gott där han är nu… "Minns mig för den jag var" Vi kommer alltid minnas dig Dennis men oj vad du är saknad.

Rest in Peace D.J